”Gud har helat mina inre sår”

”Tjackhora!” Mannen förolämpade Lena Johannesson och slog kort därefter en flaska i huvudet på henne. Där, på ett diskotek i Växjö för sjutton år sedan, brast allt.
– Jag bara skrek, slog vilt omkring mig och fick hämtas med ambulans. Jag hade fått nog, det var en kränkning för mycket.

Genom misshandeln kom barndomen ifatt henne.
– Som barn var jag utsvulten på kärlek och från nio års ålder blev jag utsatt för sexuella övergrepp av en person i min närhet. Det var mycket i mitt hem som inte var bra, samtidigt som jag upplevde ett krav att alltid vara glad.

Vi sitter vid Växjösjöns strand i centrala Växjö och njuter av vårsolen, medan en strid ström av vårflanörer passerar på det träbelagda gångstråket längs med vattnet. Lena Johannesson är uppseendeväckande snygg och välklädd och utstrålar en enorm målmedvetenhet. Hon kommer direkt från länsrätten där hon tjänstgör som nämndeman. Som lokalpolitiker sitter hon i flera nämnder och står på tredje plats på Kristdemokraternas kommunlista. Hon har också uppdrag som omsorgsassistent och stödperson. Lena Johannesson brinner för att hjälpa – hon vill vara barnens och de utsattas förkämpe.
– När jag sitter i rätten med föräldrar som inte klarar av sin föräldraroll, då ser jag signalerna på övergreppen hos barnen. Jag har själv varit väldigt arg för att ingen vuxen ingrep när jag var liten; i skolan måste de ju ha förstått att något var fel.

På högstadiet blev problemen akuta. Hon skolkade hela åttan. Vid fjorton års ålder flyttade hon hem till sin syster, och nian gick hon i en nystartad skola för skoltrötta. Hon träffade en kille, blev mamma och började jobba, men drog på sig skulder och fastnade i socialbidragsberoende.
– Jag har också blivit misshandlad och våldtagen i relationer. Min självbild hade blivit skadad, jag bar på så mycket skam. Jag hade många sociala kontakter, men så fort någon kom för nära sparkade jag ut den personen ur mitt liv.

Efter misshandeln med flaskan på diskoteket fällde Lena Johannesson ut taggarna mer än någonsin. Men en dag inträffade något märkligt.
– Jag hörde en röst inom mig som sa: ” Gå till kyrkan, där finns det någon du kan prata med.”
Jag var ju ateist! Men nästa dag gick jag till den kristna föreståndaren för min dotters dagis och bad att få prata med henne. Efter samtalet kände jag en varm, brännande känsla i magen och blev helt ställd. Det var underbart – inte alls skrämmande.

Lena blir medbjuden till en Alphakurs och får där en bibel. Hon går hem, sätter sig i sängen, lägger Bibeln till hjärtat och säger: ”Jesus, jag älskar dig!”
– Då kom den varma känslan tillbaka. Från mina fötter gick en rening upp genom hela min kropp. Det kändes rent fysiskt, som sommarsolen när den är som starkast och bränner på huden.
När hon berättar börjar tårarna rinna. Händelsen kom att utgöra en vändpunkt i hennes liv: Hon blev kristen. Hon lät döpa sig. Hon fick höra att Gud älskar henne. Men såren från barndomen var djupa; det skulle dröja många år innan hon kunde hålla med Gud om att hon är värdefull.

Fem år efter att hon kom till tro hamnade Lena Johannesson hos en kristen terapeut som varje vecka tog emot för samtal i kyrkan. Där kunde hon äntligen lyfta på locket till sin historia.
– Terapeuten frågade: ”Älskar du Lena?” Jag bara fnös: ”Nej henne kan väl ingen älska!” Och då såg jag framför mig ett rum. I ett av hörnen, med ryggen mot resten av rummet, satt en liten flicka ihopkrupen. Det var den lilla Lena jag en gång var. Mitt i rummet stod jag själv som vuxen och tittade kritiskt på henne.

I ett och ett halvt år pågick terapin. Lena Johannesson beskriver den som ett fantastiskt samarbete mellan henne själv, terapeuten och Gud.
– Inför varje tillfälle visade Han mig på händelser som behövde bearbetas och varje samtal avslutades med att terapeuten bad för mig och allt vi talat om. De bönerna bar mig. Det var som om jag hade haft en ryggsäck full av stora stenar, som var så tunga att jag knappt kunnat gå. För varje gång kändes bördan lite lättare.

I den trygga miljön vågade hon för första gången sätta ord på det hon varit med om.
– Det är först när man är ärlig mot sig själv som man blir fri. Att gå igenom sanningen är som att gå igenom eld, det är ingen lätt match. Men det ligger en enorm frihet i att säga som det är: ”Jag har blivit utsatt för övergrepp och mår dåligt; jag är arg, ledsen och besviken.”

När hon väl hade erkänt sina känslor kom viljan till förlåtelse. En dag stod hennes mamma på tur. Lena uttalade förlåtelseorden högt inför terapeuten, men berättade inget för sin mamma. Då skedde ett litet mirakel.
– Fyra dagar senare ringde mamma upp och sa det jag längtat efter att höra i alla år: ”Lena, jag måste säga en sak till dig, jag måste säga att jag älskar dig!”

Vi reser oss och börjar gå längs med sjön. Solen är på väg ned och kylan gör sig påmind, det är ännu tidig vår. Varv på varv runt sjön har Lena Johannesson vandrat genom åren, medan hon bearbetat sin historia. Det är nu sex år sedan hon avslutade sin terapi. Sedan dess har hon fortsatt reparationsarbetet på egen hand tillsammans med Gud. Svårast av allt har varit att lära sig att lita på andra människor.
– Alla vuxna hade svikit mig, men jag vågade lita på att Gud skulle stanna kvar. När Han gång på gång visade att Han gjorde det växte tilliten till andra människor. Han har också satt trofasta människor i min väg som hjälpt mig i rätt ögonblick. Och för varje gång jag har hjälpt någon annan, som blivit utsatt för övergrepp, har en liten bit blivit helad hos mig själv. I efterhand kan jag se en osynlig hand som lett mig framåt, steg för steg.

Idag är såren läkta och självbilden helad.
– Gud har gett mig tillbaka Lena, den lilla flickan som satt i hörnet. Hon är med mig nu, jag bär henne, hon ser mig i ögonen – skammen är borta. Jag vet nu i mitt inre att det som hände inte var mitt fel. Jag kan ställa mig framför spegeln och säga: ”Lena jag älskar dig, du är underbart skapad!”
Lena förklarar att hon vill dela med sig av sin historia för att andra med liknande erfarenheter ska förstå att de kan få upprättelse. Man är aldrig är ensam, det finns andra som varit utsatta och förstår. Och vi har en Gud som står på vår sida.

text • foto Maria Widholm

Artikeln införd med tillstånd av Sisters International. Sisters International är en förening som arbetar med hjälpverksamhet, fängelsehjälp och konferenser i Sverige.